--17/7-12
Tanja. Du var min favorit sedan första gången jag såg dig. Tror inte att någon häst någonsin kommer att kunna ta din plats. Kommer du ihåg i början? När det enda du gjorde var att gå bakåt. Bakåt, bakåt, bakåt. Vi slet som djur! Men sakta men säkert började du ta fler och fler steg framåt och till slut gick det knappt att få stopp på dig. Många tyckte att du var svår, men för mig har du alltid varit den häst som jag kände att jag alltid kunde lita på. Förmodligen därför att jag kände att du litade på mig med. Hoppa var det roligaste du visste, det var ingen hejd på dig! Men vi tävlade faktiskt dressyr på klubbnivå en gång, du och jag. Du fattade till och med galopp direkt när jag bad dig. Då var jag så väldigt nöjd med vår insats. Det var som att du kände att det var nu det gällde. Alla racingturer vi haft i skogen, full galopp på raksträckorna och hopp över stockar och sten. Jag lyckades till och med få dig att gå över ett vattenfyllt dike, trots att vatten skrämde livet ur dig. Det var visserligen ett gigantiskt hopp, men över kom du. Det var vid alla sådana tillfällen som jag kände att du litade på mig, du visade det gång på gång. Kommer aldrig glömma när vi var med på maskeradhoppning under julshowen och du fick så bråttom ut när de öppnade dörren att jag nästan gled av i mina hala byxor där jag satt utan stigläder. Eller när vi skulle rida med i tåget under nationaldagen(?) och orkestern skrämde dig så mycket att mamma fick hänga sig med all sin vikt i grimskaftet för att vi inte skulle slå över när du stegrade dig - säkert 8 gånger.
Med andra ord, minnena med dig är många och nästan alltid positiva. Vissa kommer aldrig att blekna.
Du var så snäll, välvillig och glad ända till slutet. Det var den värsta känslan i världen att klappa på dig efter att avlivningen skett och känna att du inte längre fanns kvar där inne. Världens allra bästa häst.
/Johanna
Foto: Stina Gustafsson
