Hoppa till sidans innehåll
Oskar (Bold Russian)

Oskar (Bold Russian)


1992--4/10-2013 e.Bold Irish u.Puma

Oskar, det har nu gått 2 veckor sedan du var tvungen att lämna oss och saknaden är så stor. Det är så svårt att skriva detta; att du, den fine & engergiske hästen hamnat här, på minnessidan. Du som var - allt! Så mycket tårar som fällts sen beskedet kom, att det som troddes vara belastningshälta visade sig vara så mycket värre. Att det inte fanns något kvar att göra. Stallet är inte detsamma utan dig. Du var min fine dressyrkompis. Med dig var det roligt, det var ren ridglädje! Våra lektioner såg kanske inte så speciellt märkvärdiga ut, men känslan! Att man kom lite framåt varje gång i sin ridning. Energin du hade - kom du ihåg vår uppvärmning? Du brukade få blåsa på i travar-trav, med halvlånga tyglar, och det sprudlade om dig. Och galoppen, det räckte med att man tänkte galopp så fattade du. I hoppningen var du dock lite ... speciell. Fort gick det och man fick nästan hålla i sig. Du tyckte det var så roligt & blev så taggad och helst ville ta alla hindrena på en gång. Jag vet dock 2 st som du gjorde tvärtom med. Sakta & stadigt gick du mot hindret i lugn takt, som en helt annan häst! Även på dressyrtävlingar kunde det gå lite väl fort. Skulle du tävla 2 klasser gick du oftast som bäst i den första  - och då riktigt bra! Andra klassen blev du gärna lite övertaggad och en aningens svårstoppad. Min första dressyrtävling var med dig och där gick det undan! Jag var så nervös & hade lärt in banan, i mitt tycke, från "fel håll". Du hade tävlat en klass innan. Den fria skritten blev lite taktig & vi tog ett antal galoppvarv extra. Kommentarn i protokollet blev "Pigg uppvisning! :)" Det blev vår enda tävling ihop och den allra sista för din del. Tänker på det varje gång jag ser det glittriga pannbandet hemma. Du var så fin!

Du kom till oss på RRF -07, och vi är många som är tacksamma att du såldes till oss. Du var en stor glädje för så många, och helt klart en av favoriterna. Jag brukade kalla dig Stjärnan, för du var det. Tack för allt finaste Oskar. Ditt speciella hovavtryck kommer för alltid finnas kvar. Hälsa de andra vännerna så gott.

/Annika

 

Ytterligare ett par rader till minne av Oskar.

Fina fina lilla vän! Du var för mig hästen med stort H! Underbar att rida och galet charmig att mysa med i stallet!

Din enorma energi imponerade på mig lika mycket varje gång och den otroliga iver du hade när vi första gången efter din hälta red i skogen går inte med ord att beskriva! Jag trodde knappt vi skulle komma helskinnade hem, så bråttom hade du över stock och sten!

För att inte tala om lyckan dina ögon återspeglade när vi gick till ängen för att avnjuta årets första sommargräs! Det finns för alltid inpräntat i mitt minne! Där du nu befinner dig är gräset alltid så där gott grönt och när jag blundar ser jag dig njuta där tillsammans med dina gamla vänner! Utan några som helst bekymmer!

Den synen värmer trots den enorma saknad du lämnar efter dig, du underbara gamla gentleman!

 /Lina

 

***

Du gjorde något speciellt med mitt hjärta, Oskar. Det räckte att jag kom hem från
måndagslektionen och klev in i vårt vardagsrum, behövde inte ens säga hej till min
man och mina pojkar, utan det syntes lång väg vilken häst jag hade haft.
”Har du haft Oskar nu igen?” varpå mannen satte fjärrkontrollen på mute, mitt i
Sportnytt, för att lyssna på en totalfrälst och djupt förälskad hästtjej, men pojkarna
hann oftast fly undan.

Mannen fick lyssna på om vi (läs om jag hade vågat) galoppera i både vänster och
höger varv. Höger var ju aningen sämre än den himmelska vänstergaloppen,
om vi ridit skänkelvikning, om du hade gnäggat när jag kom och i så fall i detalj
fått det beskrivet för dig om näsborrarna bara darrade lite grann,eller om det hade
varit en hög gnäggning. Sådant är ju jätteviktigt och det vet ju alla vi hästtjejer!

Jag minns att jag satt på läktaren och väntade på vår hopplektion och jag såg
hur taggad du var och hur ni båda, stackars, oerhört modiga ryttaren, tror det
var Camilla, fullkomligt sköts iväg över hindrena. Dock ett i taget fastän din vilja
nog var att ta dem alla på samma gång. Madde fick till och med bistå som 
tygelledare fram till hindret i skritt och Pang! Så ni var ni över och du var
jättelycklig! Jag skulle här vilja tillägga att det var inte helt lätt att gå ner och ta över
dig här. Det var inte helt lätt att sitta där på läktaren, livrädd för att hoppa och
sedan gå ner i ridhuset…utan jag försökte mig istället på att med ett slags lätt
haltande gång stylta in i ridhuset och mumlandes lite till Madde att "Jag fick helt
plötsligt jätteont i benet, får nog åka hem alltså, blir nog ingen hoppning för mig
ikväll, tyvärr, synd alltså” varpå hon svarade med ett leende, det där pilimariska som bara hon kan le, att "Oskar kommer att vara precis lika lugn och snäll som
han alltid är med dig när ni hoppar”.  Annika, precis som du skrev så var ju jag en
av dem som Oskar faktiskt av någon obegriplig anledning var lugn med.
Kanske berodde det på gentlemannen i dig Oskar, eller att du på något vis kände
att när jag satte mig sadeln så ”Jaha, det är ju hon, hon som inte riktigt är bekväm
med att hoppa, så då är det väl bäst att jag tar det lite lugnt och lägger
”arab- och fullblodsnerven” lite åt sidan”. Vad det måste ha kostat på?

Men framför allt så minns jag alla våra kel-stunder. För vem kunde missa att gå
förbi din box utan att stanna för att få en liten kel-stund?
Du tyckte verkligen om alla Oskar! Ditt buffande och puffande! Och vad du tyckte
om när jag kliade dig i öronen, det var mys det. När jag nu kom tillbaka till stallet
för första gången sedan du for till hästhimlen, kändes det bara fel. Så tomt.
Så tyst. Jag har liknat dig vid ett starkt lysande ljus, för det var bara från din box
som det lös och nu är där släckt. Jag hoppas innerligt att det en dag kommer att
tändas ett annat ljus över en annan box någon dag.
Men ingen är ju som du Oskarpojken.

Mitt bland alla tårar så är jag ändå så oerhört tacksam för att jag fick chansen och
möjligheten att lära känna dig. Du betydde så oerhört mycket för min ridning,
för min återkomst i sadeln. Är man så feg som jag så betyder trygghet allt för att
kunna utvecklas och trygg var precis vad jag kände mig med dig.
Otroligt nog även i hoppningen. Det är hårt nu när du inte längre finns, men en
tröst är att du inte lider längre. Käre lille Oskarpojken,
tack för all kärlek! 

/Kikki

 

Foto: Kikki Roos

Uppdaterad: 08 JUN 2016 02:24
Skribent: Annika Andersson
-

Du kan känna igen en hästägare på hur det ser ut i hans bil. Stövlar, lera, hästgodis, halm, diverse skräp och en hopknölad vaxad jacka av obestämd ålder. Vanligtvis finns det också ett översta lager bestående av barn och hundar.

Helen Thomson

Postadress:
Ronneby RF - Ridsport
Visängsvägen 10
37238 Ronneby

Kontakt:
Tel: 0736-463694
E-post: This is a mailto link

Se all info